Solen skiner för fullt, när vi lämnar Zafra och styr mot Portugal, till vårt ”andra hem” i Castro Verde.
Vi tankar full tank innan vi lämnar Spanien = 1.18 euro/l diesel. Vägen mellan Zafra och fram till Beja i Portugal är i samma, urusla skick, som vid våra tidigare resor. Den består mer av håligheter och gupp än av körbana. Stackars Homer skramlar nästan helt itu och Errol likaså! Det är tur att naturen är så otroligt vacker; det förlåter det mesta!
Utmed vägen, uppe i bergen ser vi 6 Gåsgamar som svävar över en dal och strax innan vi kommer till Beja sitter en Svart-vingad Glada i en trädtopp, helt nära vägen! Tjusigt!
Vi stannar i Beja och handlar på Lidl; minsann om vi inte hittar det goda Pias-vinet också! Redan när vi kommer till Beja, börjar det kännas som ”hemma”. Här har vi varit så många, många gånger och tycker mycket om den gamla, fina staden!
När vi närmar oss Castro Verde är stäpperna helt brunbrända och floderna är även de helt torrlagda, så var det inte förra hösten när vi anlände! De har nog fått mindre regn hittills, denna höst!
Vid 13:30-tiden svänger vi in på vår Campismo och minsann; vår favoritplats är ledig och där ställer vi oss förstås! Genast kommer en gammal vän; engelsman David och kramar oss välkomna. Han bor nästan närmsta granne med oss, i sin ny-inköpta Auto-camper! Vi checkar in och välkomnas av Luis i receptionen. Vi frågar honom var vår holländske vän Jacob är? ”Konstigt nog, har han inte anlänt än”, säger Luis och inget har ännu hörts från honom. Vi får hoppas att han kommer på plats snart!
Engelsmän Bob och Wendy kommer som nästa välkomnande par. De kom hit för ca 1 vecka sedan och står också på sin sedvanliga plats! De mår lika bra, som när vi skiljdes åt i våras!
Errol blir överlycklig över att vara ”hemma” igen och han tittar förväntansfullt bort mot Nancy och Antonios husvagn; men de har ju inte kommit än! Du får vänta ytterligare 2 veckor, Errol!
Vi träffar även ett par svenska vänner, från tidigare vistelse här; nämligen Per och Eva från Kungälv och får oss en pratstund med dem.
Luften och marken i Castro Verde är full med svärmande, stora Flygmyror och nu förstår vi att det var dessa som smattrade mot vår vindruta, nästan som ett snöfall, på vår väg hit!
Nu har vi inte fler vänner att hälsa på ännu! Det är än så länge, ganska tomt på Campismon, vilket vi bara tycker är skönt! Vi boar in oss och slår oss sedan ner utanför Homer för att inta vår sen-lunch.
Errol vet, som vanligt inte, att vi nu vridit klockan bakåt 1 timme; hans mage skramlar ju tom på sedvanlig svensk tid! Det är en hård tids-omställning för en hungrig hund!
Vi tar en promenad ner i sta´n för att se om någonting har förändrats, men tack och lov, är det precis sig likt! Vi ser att man håller på att rigga upp för den stora ”Feiran”, som går av stapeln i dagarna tre, nu till helgen. Vi har hämtat programmet och ser fram emot att få delta i festyran! Vi köper oss gott, portugisiskt bröd och färska oliver och traskar sedan hemåt igen.
På kvällskvisten sitter vi ute och njuter av den sköna värmen, det goda Pias-vinet samt bröd och oliver. Det är skönt att komma ”hem”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar